Gracilis dagbok

Har precis sett filmen P.s I Love You. En härlig och sorglig film. Holly och Gerry är ett ungt par som varit gifta i 9 år och fortfarande älskar varandra innerligt. När så Gerry dör av en sjukdom står Holly ensam kvar utan att veta hur hon någonsin ska kunna gå vidare. Så börjar brev dyka upp till henne, brev som Gerry skrev innan han dog och som är menade ska hjälpa henne att börja leva igen.


En film värd att ses och sitter här nu i soffan och känner mig lite ledsen, tårarna rinner ner på mina kinder... Det gör lite ont i hjärtat för jag kan känna en saknad ibland av att ha ett liv tillsammans med sín kärlek, någon kärlek. Jag har varit singel ett bra tag nu och det har sin tjusning det med men just precis nu så vill jag oxå somna på någons arm, känna kärlekens andetag i nacken, veta att man är någons prinsessa. Vakna av en puss och kärlekens ord. Ha någon att kunna överrösa med kärlek och då vuxenkärlek, Alex får min andra kärlek obegränsat. Jag har så mycket att ge rätt person, men vem är då rätt??? Bli man kräsnare ju längre man är singel?? Jag tror det eller som i mitt fall väldigt rädd för att bli sårad och för att hjärtat ska få sig en törn... Det gör så ont... Men jag kan inte vara rädd längre utan jag måste nog tvinga ut mig i kärlekens tecken igen för jag saknar det något alldeles just nu...

Kanske beror det på filmen eller så säger kroppen och hjärtat att nu så är det din tur Sofie.

Ville bara tömma hjärtat innan jag lägger mig och drömmer mig bort mot kärleken som finns där ute någonstans, någongång, någondag.
Sov gott och kärlek önskar jag er alla, puss...