Gracilis dagbok

Idag är det precis ett år sedan min storebror ringde och sa att han hittat pappa liggandes på golvet död. Jag mottog samtalet med lätt panik, det enda jag fick fram var: jag kommer.
Därefter befann jag mig i ett vakum och istället för att klä på mig och åka direkt så började jag tvätta håret. När jag höll på att tvätta håret tittade jag på Alexander med tårarna rinnande nerför kinderna och sa: men gud vad håller jag på med?
Jag blev snabbt klar och jag ringde mamma och bad dem hämta Alexander, de kom med en gång och jag slängde mig in i bilen. Med darrande händer och en lätt panik för vad jag skulle möta så körde jag mot min pappa...
Väl framme så möttes jag av ambulanskillarna samt min ledsna bror, vi kramades...
Nu skulle jag gå in för att se min döda pappa och det var ingen rolig syn, pappa låg där helt död. Kall och på väg mot det blåare hållet. Nu är det så att min pappa tog inte hand om sig på ett bra sätt utan drack en hel del de sista åren eller förresten så har han druckit ganska mycket i hela mitt vuxna liv. Men han har skött det på ett "snyggt" sätt utåt. Han skötte sin verkstad och jobbade på. Men för cirka 10 år så började problemen att bli mer synliga, han fick sin första stroke. Som följdes av hjärnblödningar, diabetes och ännu fler strokar. Till följd av att hans arbetskapacitet blev rejält nedsatt. Samtidigt som han började dricka ännu mer, hur nu det var möjligt.
Med tanke på att han inte tog hand om sig, så var det ingen vacker syn som mötte oss. Pappa hade dött av sitt leverne...
Det tillkallades en läkare för att konstatera dödsfallet. Därefter så skulle det ringas en begravningsbyrå för ambulansen får inte köra döda människor. Det skulle ringas runt till hans pappa (min farfar) och till hans syster och alla andra som behövde få veta. Sen följde en tuff tid med att ordna allt som skulle ordnas. Min pappa var inte den bästa pappa genom min uppväxt, men han gjorde säkert sitt bästa utifrån sin förmåga. Vad jag har förstått så hade han ingen lätt uppväxt och det präglar ju hur han är mot sina barn och så vidare. Jag önskar att jag hade goda minnen och kunde säga att: jag saknar dig pappa... Men jag kan inte det...

Till pappa:
Jag kan inte säga att jag saknar dig, jag saknar att ha en pappa men inte den pappa som du var. Jag har ett par positiva minnen av dig under min uppväxt men tyvärr räcker inte det. En pappa ska vara en pappa som bryr sig och tycker om att vara med sina barn, en som tycker om sina barn oavsett.. Man är inte pappa bara för att man är det på ett papper, det krävs lite mer än så. Det var en lättnad och en otrolig förlust när du dog. Lättnaden känner jag för att du var inte snäll de sista åren, du sade så många sårande saker som satt sina ärr i mitt hjärta för alltid. Men jag lär mig att leva med det. Känns tufft att säga att det var en lättnad när du gick bort men nu kan du inte såra mig längre och jag kan äntligen leva mitt liv utan att behöva ägna en tanke åt dina ord som kom ur din mun... Det känns som en lättnad i hela mitt hjärta. Samtidigt så är det en förlust att förlorat sin pappa, sin egna pappa. Vilken relation vi än hade så känns det självklart svårt. Jag önskar av hela mitt hjärta att saker och ting varit annorlunda men så är inte fallet och då gäller det att lära sig leva med det som varit...
Jag önskar att du pappa har kommit till ett ställe där de tar hand om dig och ger dig det som du inte fick i din barndom, jag hoppas att du får en chans att bli hel som människa... Jag älskar dig för att du var min pappa men inte för hur du valde att vara i den rollen...

Här kommer bilder från pappas begravning.


Självklart fick han med sig det han älskade, sina verktyg. Se den fina
bilden Alexander ritat.







Här säger jag hej då Pappa och jag önskar dig inre frid... Jag går nu
vidare med mitt liv... Kram din dotter