Gracilis dagbok

Livet är ett mysterie, man vet aldrig  vad som hända skall och till viss del är det väl tur. Idag har mina tankar gått tillbaka en si så där 14 år. Närmare bestämt till den 29 maj år 1993 kl. 10.15. Det var den stora dagen då mitt barn i min mage ville ut, visserligen 7 veckor för tidigt. Det började på kvällen med molande mensvärk, men jag kopplade aldrig ihop det till en blivande förlossning utan skyllde på att jag städat som en tok. Men när klockan närmade sig 23.00 med ännu värre värkar och till min förvåning 5 min mellan det onda. Då gick det upp ett ljus, det är på gång. Telefonkontakt med förlossningen som ville ha in mig med en gång. Sagt och gjort in i bilen på väg mot kalmar lasarett. Väl därinne så var det tätare värkar, men eftersom det var 7 veckor för tidigt så satte de dropp på mig som fick värkarbetet att stanna upp. Eller sakta av lite grann. Jag låg hela natten med dropp och värkar med 15 minuters mellanrum ungefär. Så det blev inte någon vidare sömn den natten. På morgonen så ville barnet fortfarande ut och det var täta sammandragningar igen. Det beslutades för att göra ett ultraljud och se hur det stod till där inne. Sen gick det fort. Det jag minns är att de såg något och de sade att bebisen låg i säte (med fötterna neråt). Sen hörde jag bara att om 5 minuter ska det ske ett akut kejsarsnitt. Det var panik och allt gick så fort, jag skulle till operation för att sövas så att de kunde plocka ut bebisen som behövde ut med en gång. Mina tankar just då var: nu ska jag bli mamma, men det är ju för tidigt, hur ska det gå. Hjälp vad är det som händer... Jag sövdes och de startade det akuta kejsarsnittet...
Nästa sekvens som jag minns är att en sjuksköterska försöker väcka mig och samtidigt ge ett tragiskt besked: din dotter klarade sig inte, hon dog. Vi vill gärna att du har henne hos dig, du får ha henne så länge du behöver, det är viktigt att se att hon verkligen finns så att bearbetningen av sorgen blir mer verklig..
Klart jag ville se, klart jag ville känna, klart jag ville... Men tyvärr är jag inte helt klar i huvudet efter sövningen, har inte vaknat helt och hållet. Men in kommer en liten tjej som fått namnet Amanda. Vi hade pratat om det namnet och de var tvungna att göra ett akutdop för hon levde när de plockade ut henne men de visste att hon inte skulle leva så länge. Man får inte döpa bebisar om de är döda... Det var en underbar liten tjej som vägde 2050 och var 36 lång, mörkt hår och lite så där solbrun som för tidigt födda bebisar kan vara. Amanda var helt perfekt, så söt, så fin men hon andades inte där hon låg på min arm. I samma stund som de försökte väcka mig så dog min lilla tjej i andra rummet. Hon var varm och mjuk när jag fick träffa henne precis som om hon levde...
Amanda dog den 29 maj 1993 kl. 11.45
Tack min fina lilla flicka för att jag fick ha dig i mina armar en liten stund och tack för den lärdomen om livet det gav mig. Det gjorde ont och jag tänker en liten stund varje dag på dig men alla motgångar gör oss starkare. Det gör fortfarande ont men jag har lärt mig att leva med det. Jag tittar på kortet och minns vad som hände den där dagen för 14 år sedan...



Till Amanda: Jag älskar dig min lilla ängel, tack för att du ger mig styrka när livet känns tufft, tack för att jag fick möjligheten att få lära känna dig lite grann, tack för att jag fick hålla dig och krama dig innan våra vägar skildes åt...
Jag glömmer dig aldrig...