Gracilis dagbok

Träningen oxå... Ja, just det, hur går det med den då?? Jag kan säga så här att jag är igång med att promenera, har som mål att gå 10000 steg per dag. Jag lyckas ganska bra med det tycker jag. Men jag har inte kommit igång med själva styrketräningen ännu, har skrivit in mig på gym och varit där. Men första gången jag skulle köra ett pass så kände jag mig så malplacerad, ville bara gömma mig i ett hörn. Trots att jag egentligen kan det här med styrketräning, konstigt att det blir så bara för att man har haft ett uppehåll. Det har visserligen varit ett långt uppehåll ca. 1½ år. Så jag gör nu allt för att komma tillbaka till mitt gamla jag när det gäller träningen. Främst vill jag komma tillbaka för att hitta piggheten i livet igen. En annan anledning är att jag gått upp så mycket i vikt sen träningen försvann och jag trivs verkligen INTE med övervikten. NEJ jag mår skitdåligt för att det är så med min kropp. Det sladdrar och hänger över och kläderna passar inte längre. Men det ska bli ändring med det nu, nu ska vikten återställas, bort med allt det överflödiga...
Förutom träningen så har jag börjat målet med vikten, går nu på en diet. Andra dagen idag och det känns bra. Det som händer i kroppen idag är att glykogendepåerna töms, de består av socker, därefter när de tömts så börjar kroppen förbränna fettet på kroppen. Har redan gått ner ett halvt kilo sen igår. Det fantastiska är att jag inte känner någon hungerkänsla, men visst känns det att jag inte äter som innan. I morgon på dag 3 då blir det tuffast, men det gäller att se målet där framme. Jag är verkligen taggad till att nå en förändring med min kropp och mitt välbefinnande. Jag vet ju hur mycket bättre man mår när kroppen är stabil utan en massa onödigt fett. Fortsättning följer... Nu blir det soffan och förmodligen så ligger jag och Alexander snart och sover i varsitt hörn, haha... Har förresten köpt en matta idag till vardagsrummet, har inte provat den ännu. Ta ett kort i morgon och visar er... Trevlig kväll önskar jag...

Alexander har varit och klippt sig idag (fredag) och det var en
mycket nöjd 11 åring som kom ut från salongen...
Ingen mössa på nu inte.   
    
Min fina son, älskar dig och tack för 
att du finns...

Därefter hade vi myskväll med god mat och levande ljus.
Efter maten så var det soffan som gällde och vi gjorde då
ett konstanterande, vår nya soffa är för skön... Vi somnar
som små ljus så fort vi sätter oss bekvämt och ska titta
på tv, haha.                                                                                                                   

Under lördagen så har vi packat ner Alex scoutsaker för han
ska iväg på hajk. Övernattning i tält och temat är hallowen.
Något han såg framemot med stor spänning.

Idag är det precis ett år sedan min storebror ringde och sa att han hittat pappa liggandes på golvet död. Jag mottog samtalet med lätt panik, det enda jag fick fram var: jag kommer.
Därefter befann jag mig i ett vakum och istället för att klä på mig och åka direkt så började jag tvätta håret. När jag höll på att tvätta håret tittade jag på Alexander med tårarna rinnande nerför kinderna och sa: men gud vad håller jag på med?
Jag blev snabbt klar och jag ringde mamma och bad dem hämta Alexander, de kom med en gång och jag slängde mig in i bilen. Med darrande händer och en lätt panik för vad jag skulle möta så körde jag mot min pappa...
Väl framme så möttes jag av ambulanskillarna samt min ledsna bror, vi kramades...
Nu skulle jag gå in för att se min döda pappa och det var ingen rolig syn, pappa låg där helt död. Kall och på väg mot det blåare hållet. Nu är det så att min pappa tog inte hand om sig på ett bra sätt utan drack en hel del de sista åren eller förresten så har han druckit ganska mycket i hela mitt vuxna liv. Men han har skött det på ett "snyggt" sätt utåt. Han skötte sin verkstad och jobbade på. Men för cirka 10 år så började problemen att bli mer synliga, han fick sin första stroke. Som följdes av hjärnblödningar, diabetes och ännu fler strokar. Till följd av att hans arbetskapacitet blev rejält nedsatt. Samtidigt som han började dricka ännu mer, hur nu det var möjligt.
Med tanke på att han inte tog hand om sig, så var det ingen vacker syn som mötte oss. Pappa hade dött av sitt leverne...
Det tillkallades en läkare för att konstatera dödsfallet. Därefter så skulle det ringas en begravningsbyrå för ambulansen får inte köra döda människor. Det skulle ringas runt till hans pappa (min farfar) och till hans syster och alla andra som behövde få veta. Sen följde en tuff tid med att ordna allt som skulle ordnas. Min pappa var inte den bästa pappa genom min uppväxt, men han gjorde säkert sitt bästa utifrån sin förmåga. Vad jag har förstått så hade han ingen lätt uppväxt och det präglar ju hur han är mot sina barn och så vidare. Jag önskar att jag hade goda minnen och kunde säga att: jag saknar dig pappa... Men jag kan inte det...

Till pappa:
Jag kan inte säga att jag saknar dig, jag saknar att ha en pappa men inte den pappa som du var. Jag har ett par positiva minnen av dig under min uppväxt men tyvärr räcker inte det. En pappa ska vara en pappa som bryr sig och tycker om att vara med sina barn, en som tycker om sina barn oavsett.. Man är inte pappa bara för att man är det på ett papper, det krävs lite mer än så. Det var en lättnad och en otrolig förlust när du dog. Lättnaden känner jag för att du var inte snäll de sista åren, du sade så många sårande saker som satt sina ärr i mitt hjärta för alltid. Men jag lär mig att leva med det. Känns tufft att säga att det var en lättnad när du gick bort men nu kan du inte såra mig längre och jag kan äntligen leva mitt liv utan att behöva ägna en tanke åt dina ord som kom ur din mun... Det känns som en lättnad i hela mitt hjärta. Samtidigt så är det en förlust att förlorat sin pappa, sin egna pappa. Vilken relation vi än hade så känns det självklart svårt. Jag önskar av hela mitt hjärta att saker och ting varit annorlunda men så är inte fallet och då gäller det att lära sig leva med det som varit...
Jag önskar att du pappa har kommit till ett ställe där de tar hand om dig och ger dig det som du inte fick i din barndom, jag hoppas att du får en chans att bli hel som människa... Jag älskar dig för att du var min pappa men inte för hur du valde att vara i den rollen...

Här kommer bilder från pappas begravning.


Självklart fick han med sig det han älskade, sina verktyg. Se den fina
bilden Alexander ritat.







Här säger jag hej då Pappa och jag önskar dig inre frid... Jag går nu
vidare med mitt liv... Kram din dotter

Livet är ett mysterie, man vet aldrig  vad som hända skall och till viss del är det väl tur. Idag har mina tankar gått tillbaka en si så där 14 år. Närmare bestämt till den 29 maj år 1993 kl. 10.15. Det var den stora dagen då mitt barn i min mage ville ut, visserligen 7 veckor för tidigt. Det började på kvällen med molande mensvärk, men jag kopplade aldrig ihop det till en blivande förlossning utan skyllde på att jag städat som en tok. Men när klockan närmade sig 23.00 med ännu värre värkar och till min förvåning 5 min mellan det onda. Då gick det upp ett ljus, det är på gång. Telefonkontakt med förlossningen som ville ha in mig med en gång. Sagt och gjort in i bilen på väg mot kalmar lasarett. Väl därinne så var det tätare värkar, men eftersom det var 7 veckor för tidigt så satte de dropp på mig som fick värkarbetet att stanna upp. Eller sakta av lite grann. Jag låg hela natten med dropp och värkar med 15 minuters mellanrum ungefär. Så det blev inte någon vidare sömn den natten. På morgonen så ville barnet fortfarande ut och det var täta sammandragningar igen. Det beslutades för att göra ett ultraljud och se hur det stod till där inne. Sen gick det fort. Det jag minns är att de såg något och de sade att bebisen låg i säte (med fötterna neråt). Sen hörde jag bara att om 5 minuter ska det ske ett akut kejsarsnitt. Det var panik och allt gick så fort, jag skulle till operation för att sövas så att de kunde plocka ut bebisen som behövde ut med en gång. Mina tankar just då var: nu ska jag bli mamma, men det är ju för tidigt, hur ska det gå. Hjälp vad är det som händer... Jag sövdes och de startade det akuta kejsarsnittet...
Nästa sekvens som jag minns är att en sjuksköterska försöker väcka mig och samtidigt ge ett tragiskt besked: din dotter klarade sig inte, hon dog. Vi vill gärna att du har henne hos dig, du får ha henne så länge du behöver, det är viktigt att se att hon verkligen finns så att bearbetningen av sorgen blir mer verklig..
Klart jag ville se, klart jag ville känna, klart jag ville... Men tyvärr är jag inte helt klar i huvudet efter sövningen, har inte vaknat helt och hållet. Men in kommer en liten tjej som fått namnet Amanda. Vi hade pratat om det namnet och de var tvungna att göra ett akutdop för hon levde när de plockade ut henne men de visste att hon inte skulle leva så länge. Man får inte döpa bebisar om de är döda... Det var en underbar liten tjej som vägde 2050 och var 36 lång, mörkt hår och lite så där solbrun som för tidigt födda bebisar kan vara. Amanda var helt perfekt, så söt, så fin men hon andades inte där hon låg på min arm. I samma stund som de försökte väcka mig så dog min lilla tjej i andra rummet. Hon var varm och mjuk när jag fick träffa henne precis som om hon levde...
Amanda dog den 29 maj 1993 kl. 11.45
Tack min fina lilla flicka för att jag fick ha dig i mina armar en liten stund och tack för den lärdomen om livet det gav mig. Det gjorde ont och jag tänker en liten stund varje dag på dig men alla motgångar gör oss starkare. Det gör fortfarande ont men jag har lärt mig att leva med det. Jag tittar på kortet och minns vad som hände den där dagen för 14 år sedan...



Till Amanda: Jag älskar dig min lilla ängel, tack för att du ger mig styrka när livet känns tufft, tack för att jag fick möjligheten att få lära känna dig lite grann, tack för att jag fick hålla dig och krama dig innan våra vägar skildes åt...
Jag glömmer dig aldrig...

Lördag igen, veckorna går så otroligt fort för att inte tala om hur fort det går på helgen. Sonens och min lördag började tidigt, ingen sovmorgon här inte men lite härligt snozzaaande.. Alexander är iväg på scoutläger över natten, de skulle sova i vindskydd över natten efter att ha tillbringat sin förmiddag på Boda Borg i karlskrona. Full av förväntan var han när vi åkte till scoutgården, de är ett härligt killgäng som går tillsammans på scouterna. Det känns så skönt att de här grabbarna har funnit varandra så bra och har så roligt tillsammans. Fem av dem går i samma klass dessutom. Tre av dem har dessutom påbörjat skrivandet på en gemensam bok, de ni..


En bild på Alexander när de var på scoutlägret i somras.


Idag har jag träffat mina goa vänner över lite lunch och mycket prat, ni vet så där mycket som vi kvinnor kan. Det är så skönt att få prata av sig lite då och då. Just vi som träffades idag har som mål att träffas en gång i månaden med våra barn. Alexander var ju som sagt inte med idag, men det var Annelies goa William och Hannas söta Ella.

William min goa prins


Ella charmtroll nr 1


Har nu pratat med min goa vän Annelie i telefon, inte så länge sedan vi träffades, men ibland har man ännu mera att prata om och vips så hade tiden runnit iväg en timme. Jag tror i alla fall att William var nöjd med att vi pratade "länge" för han hade en väldigt kul stund i köket med havrekuddar och allt, haha... Tack Annelie för att du är en sådan goo vän, det känns skönt att ha dig i min närhet. Jag uppskattar det verkligen. Nu ska jag sätta mig i soffan en stund och bara njuta. Kanske se en film.. Ha en mysig lördag och njut av det lilla i livet. Kramar Sofie

Vill börja denna blogg med att tacka Johanna för all hjälp att starta upp min nya fina blogg. TACK SNÄLLA JOHANNA!!
Lovar dig spännande läsning om livet här i kalmar... KRAM TILL DIG...